Fårhuset

Han har kolik lilla kraken och Lammet visar en sida vi aldrig sätt. Hon är helt på tvären och konflikterna är många, försöker nå fram men svårt. Tussen är tussen, vår envisa bulldozer. 

Vi har tre fantastiska barn, de är friska och jag älskar dem över allt annat! Jag måste upprepa det för mig själv både nu och då. 

Livet är tufft just nu, men det blir bättre jag vet det. Det är mitt liv och jag har valt det. 

Vi var hos pappa igår, han är inlagd. Stora starka långa pappor blir väldigt små i en sjukhussäng och med sladdar lite här och var. Då ska man själv va stor och stark samtidigt som man bara vill krypa upp brevid. 

Jag har så många smarta bra tankar och vartefter ska jsg nog få dem på pränt men just nu är tiden en annan. 

Vikten har hoppat upp till 116,4 och där har jsg stått still över en v. Men jag ska ta tag i det sen. 

Väntar besked idag gällande pappa. 

Kan inte prata i telefon längre eftersom tussen blir hysterisk om inte hon får prata!! Jo jag vet jag är vuxen och jag borde bara säga nej och lära henne att jag bestämmer men just nu funkar det inte så. 

Till saken hör att hon älskar att prata med mormor eller rättare sagt lyssna på mormor. Mormor sjunger och berättar sagor och tussen lyssnar. Oftast går hon in i hörnet i tvättrummet och sätter sig alldeles tyst. 

Kosten har varit lite katastrof denna v men men det finns tid till bättring. 

Ludde är vaken typ 23.00-04.30 varje natt!!!! Det är riktigt jobbigt, han knorrar och gråter kraken och bajsar. Jag går och lägger mig vid 20.30 för att orka och sen somnar jag även under hans vakna tid ibland liksom med honom i famnen. 

Alltså vår lilla prins slår rekord i vakenhet!!!! Tror han har ont i lilla magen, han har börjat skrika lite mer men inte riktigt kolikskrik ännu. Han är så väldigt söt och han får så mycket kärlek av sina systrar.

Vi har väl inga rutiner ännu direkt utan lever efter hans pipa. Vill han äta får han äta och sover han så försöker jag sova eller leka med prinsessorna. 

Min pappa är sjuk, det är allvarligt och det tär. Han har varit till specialist nu och det ser ut att bli en kämpig höst. Han lider av diabetes komplikationer och håller på att förlora ena foten. 

Ingen sömn att tala  och en del oro för nära och kära. 

Alltså är jag den enda som inte är förvånad över SD's valresultat?? Facebook svämmar över av förvåning ilska och sorg samt krav på att om man röstat på dem plocka bort dig från diverse vänlistor. 

Jag är övertygad om att de som röstat på dem till stor del gjort det för att visa sitt missnöje med hur de i SD blivit bemötta. De hemska åsikterna finns hos en hel del i samhället men lösningen är ju uppenbarligen inte att låta bli att bemöta dessa. När man blockar och liksom vill tvinga bort dessa åsikter genom att säga " så får du inte tycka"!!! Då tycker jag att man är kränkande på precis samma sätt som en rasist.  

Om alla röster ska få höras måste även sD få höras. Om den som hörs inte har något vettigt att säga självdör det tillslut. 

Jag tror på människan. Jag önskar att alla människor ska ha lika värde. Jag tror på demokrati och jag tror på varje människas rätt att göra sin röst hörd. 

Sen vägde jag in på 115,2 kg i morse . 1,2 kg kvar till vikten jag hade när jag plussade. Nu blir det nog kämpigt dock för sötsuget och ätbehovet har slagit till. 

Han har tappat naveln.

Han går upp i vikt.

Jag går ner i vikt. 

Han håller mig vaken om natten. 

Tredje natten utan sömn eller med sömn i små korta intervaller. Lilla Ludde har ont i magen. Inte förvånad då båda tjejerna hade kolik men man hade ju hoppats att han skulle slippa. Nu kan jag inte alls påstå att det är kolik ännu utan mer lite magknip när magen ska igång. Det pruttas och bajsas hela tiden och när han tar i blir han som en liten boll hela han. 

Provar köra lite laktosfritt och försöker inte krydda överdrivet mycket. Kaffet kan jag inte undvara men dra ner ngt på. Såg på Facebook att flera delat ett inlägg om att AD droppar kunde ge magknip hos de små, ska forska vidare lite i det. Tror dock inte det är orsaken då jag oftast glömmer bort dem.

2 v gammal idag och har gått upp till 3900gram och 53,3 cm, stora killen. Känns tryggt att man har lite koll och självförtroende när det gäller hans hälsa typ. Sa till BVC att jag tycker det är lite onödigt att komma en gång i v så nu kör vi varannan v och det tyckte hon med var bra. 

BVC sköterskan är snäll men hon inger mig inte direkt något förtroende. Hon känns liksom lite ny fast hon nog jobbat länge. Hon är inte en rejäl tant som har koll på allt och massa erfarenhet. Just nu har jag inte behov av ngt annat men tänker att det finns så många föräldrar som har stort stödbehov och då är hon nog inte så lyckad. Frågar man ngt vill man ju ha ett säkert svar inget svajande osäkert liksom. 

Jag var och handlade mat igår, det gick bra men tog sin lilla tid. Kör nu veckomeny och veckohandling i ett försök till varierad och inte lika dyrt matkonto.

Jag känner att jag skulle behöva ha ngt i skåpet som går snabbt att äta, ger energi men inte är allt för onyttigt. Men kan inte komma på ngt bra. Kanske någon bar eller kex typ men inte sött?? Tips ngn??

Känns underbart att kilona för en gångs skull rinner av mig. Gissar att det är mycket vätska som jag blivit av med, tycker inte fötterna känns lika svullna längre. 

De andra graviditeterna, eller efter dem snarare, har kilona suttit hårt hårt. 

Har nu tappat 10 kilo och har då alltså bara 4 kilo kvar till vikten då jag blev gravid.  Sen är det ju ca 30 kg kvar tills jag är i mål men det är en bra start . 

Jag gör absolut ingenting för att gå ner i vikt utan det är kroppen som får bestämma just nu.  Försöker äta mat och inte mackor. Har konstigt nog inte varit godissugen så det har inte blivit något svullande så. 

Jag längtar efter att kunna ta en tur med vagnen men får nog vänta någon vecka till. 

Såret ser fint ut men stramar en del. Tarmarna är lite jobbiga, känns som det är lite knut på dem. Var stenhård i magen och då gör det sjukt ont inuti tarmarna. Hoppas det rättar till sig. 

Njuter av de goda stunderna och bävar inför baggens jobbstart på måndag. 

Jag är trebarnsmamma !!! Fantastiskt ju <3

Hemkomsten

Vi möttes av kaos kan man säga. Tussen fullständigt bröt ihop och skrek sig nästan blå, slängde sig på golvet och vägrade bli tröstad av någon annan än mig. Och det som gällde var att jag skulle lyfta upp henne , helt omöjligt på grund av snittet. Det gjorde ont ont i mammahjärtat men jag tog mig ner på golvet och bara satt där och klappade lite och fanns . Tillslut kröp hon närmare och lugnade sig lite. 

De tittade och petade på lillebror och gav honom snoriga pussar. Lammet höll honom så stolt och försiktigt. 

Min mamma och bror som passat dem var helt slut så de åkte hem. Men de kom nästa dag igen och har varit så bra hjälp. 

Första morgonen var om möjligt ännu värre än första mötet. Tussen fick ytterligare ett utbrott, denna gång efter en rätt så sömnlös natt. Jag hade sån livsångest, bara grät och kände att detta kommer aldrig att gå. Alla barnen behövde mig på olika sätt samtidigt och jag kunde inte ge dem något. Ringde mamma och grät gjorde jag!!!

Men på något sätt gick timmarna och framåt eftermiddagen så kändes det mycket bättre. Vi kände både baggen och jag att jo men vi ska nog fixa det här. 

Vår taktik är att bara försöka ta det lugnt. Försöka följa med i barnens behov och svängar. Att ge varandra utrymme att bryta ihop lite då och då och ta en dag i taget. 

Tjejerna är otroligt fina mot sin lillebror, de tar mycket på honom, pussar och vill krama och hålla honom. Tussen blir lite orolig när han skriker och kommer direkt springande, vid ett tillfälle försökte hon putta bort mig som om jag gjort honom illa. Lammet sjunger och pratar med honom, pysslar och gullar. Hon har dock börjat testa gränserna lite och lyfter honom lite fast hon inte får. 

Man kan säga att det är STOR skillnad på 1:a och tredje barnet. Med lammet stod alcogel på bänken och alla ombads tvätta sina händer innan de rörde henne. Nu får lillebror snorpussar och sandlådessand mellan tårna innan han är en v.

Igår hade jag och lammet en stund för oss själva när baggen och tussen var och handlade. Vi spelade memory och läste bok, det behövdes. 

Graviditet 1 viktuppgång 38 kg , 

128 kg på inskrivning förlossningen.

Graviditet 2 viktuppgång 30 kg , 

125 kg på inskrivning förlossningen.

Graviditet 3 viktuppgång 14 kg,

128 kg på inskrivning förlossningen. 

Mage dagen före och dagen efter

Såret 

När lillebror kom till världen!

Vi var tidiga på plats och jag fick byta om till sjukhuskläder, det sattes nålar och togs lite prover. Sköterskan  var jättegullig och rolig. Det var bara vi där i salen och sen skulle ett par till komma senare. Vi fick veta att vi skulle dela rum på natten, eftersom det var en ny rutin att man la alla som snittats ihop för att enklare hålla koll på tryck och så. Jag fick lite panik av det, kändes riktigt riktigt jobbigt och det sa jag. Så då fick vi till oss att fanns det ledigt rum och jag mådde ok så skulle vi få eget rum senare på kvällen, men de kunde inte lova något. 

Vi fick vänta där kanske 1,5 timme och det var en konstig känsla. Man liksom känner honom på insidan och vet att han snart är på utsidan. Jag oroade mig en hel del för ryggmärgsbedövningen också då det var så problematiskt sist. De fick ju sticka ca tio gånger och det gjorde jätteont varje gång. Men narkosläkaren kom och pratade lite och det kändes ok. 

Jag var så spänd men försökte verkligen att slappna av, kramade baggens hand och djupandades. Helt otroligt sticket kändes knappt alls och ändå fungerade det på första försöket!!! Blev såå glad och lättad, hyllade läkaren. Sen fick jag lite lågt blodtryck men det gick upp sen. 

Själva operationen gick bra, mycket ärrvävnad vilket var svårt att ta sig igenom, men det var inga konstiga samanväxningar efter tidigare snitt. Ärrvävnad gjorde att det liksom var hårt och därmed svårt för dem att få ut honom. De fick trycka, slita och dra så de stånkade. Känns ju onekligen lite skumt men gjorde inget ont. Och så kom han då äntligen till världen. Han skrek högt och lyckan kom omgående. De höll upp honom och allt jag tänkte var att han var så pytte pytte liten. Han togs till rummet brevid där baggen klippte navelsträngen och de torkade av honom lite. Sen satt Baggen med honom vid mitt huvud när de sydde ihop mig. Jag hade lite svårt att se honom då man liksom ligger fastspänd men lite nosade jag på honom. 

Jag var lugn och kände mig rätt avslappnad, det kändes verkligen att det här har vi gjort förut. Så fort jag var ihopsydd och de plockade bort alla slangar så fick jag honom på bröstet. Älskade lilla skrutt låg och kikade på mig och sen sög han tag i bröstet. 

Tillbaka på rummet så bara var vi en liten stund innan han mättes och vägdes. 3665g och 52 cm. 

Bedövningen släppte väldigt snabbt och det tog inte ens en timme innan jag kunde röra fötterna. De hade en ny bedövning som var morfinbaserad och den passade mig perfekt. 14:17 var han ute och vid 19.00 stod jag i duschen!!! Relativt smärtfri. Eller alltså klart det gör ont och man har svårt med vissa rörelser men en stoooor skillnad från förra gången. 

Vi fick eget rum relativt snart vilket var väldigt skönt. Paret vi delade med var förstsgångsföräldrar och deras lilla blev lite dålig och fick åka till barnkliniken vilket såklart var jättejobbigt för dem. Såg dem sen på morgonen och de såg så slutna ut krakarna. Så var jag sist, rullstol och helt slut men nu liksom gick jag ut till frukosten utan problem . Jag ville så gärna åka hem på en gång men vi fick vänta på att få ok från läkare . Vid 13.00 lämnade vi sjukhuset...