Ohhhh

Värsta jävla hämtningen av barn ever. Höll fan på att åka och lämna kvar dem.
När alla tre är trötta och tjuriga och gör helt tvärtemot vad de ska.
När de retas och tävlar. När jag väl fick en på banan bröt nästa ihop och så höll det på.
Nu har alla pyjamas på och jag sitter och röker i klädkammaren , fördelen med Elcigg.

Ibland är det sjukt jobbigt med tre små barn! 

Bra

Jag mår bra. Känner lite som om allt eller mycket i alla fall har fallit på plats. 
Jag kommer jobba 75 nästa vecka sen går jag upp i 90% som är min ordinarie tid.
Självklart kommer jag hålla tempot nere och vara klok i hur jag lägger upp mina dagar men känner mig så redo.

Även om jag inte får detta jobb jag sökt så är jag liksom lugn i själen i att ha tagit beslutet att byta arbetsplats. Finns många skäl såklart men det största är att jag inte vill bo och jobba på samma ställe, det funkar inte för mig.

Jag har inte bråttom och kommer inte söka vad som helst men jag kommer hålla ögonen öppna för spännande utmaningar.

Känner mig också på banan när det gäller kroppen, sakta men säkert ska jag äta bättre inga förbud och röra mig mer. 

2018 här kommer jag !

Intervju

Nervöst pirrigt men roligt och spännande. Var mig själv och hoppas det räcker.

Nu är det bara väntan!

Bokat

Känns underbart!!!!!


Fett

Kliver ut i köket och det rinner vatten från fläkten över spisen. Vårt fantastiskt värdelösa värmeväxlande stenålders fläkt/ventilationssystem bråkar som vanligt.

Brukar bli lite stopp i en slang och är extremt svårt/omöjligt att göra rent.

Vi kan väl säga att vi blundar klipper och klistrar så länge det går då det kostar 50000 att byta. 

Skruvade ner luckan öppnade upp och jo det var vatten i mängder och spindelväv och en familj myggor på 20000 medlemmar. Dammsög upp familjen, stängde av elen och påbörjade projekt rensning. 

Alltså den här gången liksom gick vi al in, lite bära eller brista. Karvade bort lager av fett och smuts med smörkniv och sprayade klorin och yes om vartannat. Det ramlade bort lite grejer och det tog tid. Ca 2 timmar senare stängde vi luckan och slog på strömmen. Alla bitar på plats, väldigt väldigt mycket renare och det funkade. 


Efter det blev det ut i snön med alla tre vilddjur. Snö är fantastiskt, blöt snö inte lika toppen men vi fick till en snögubbe och tog sen en promenad till sjön i snöblandat regn. Kallt ovh blött men skönt.


Precis innanför dörren, kl ca 11 och telefon ringer. Baggens syrra, relation komplicerad, pratar massor frågar och hej och hå klämmer ur sig." Men då kanske det passar att vi kommer och hälsar på" fångad i återvändsgränd utan möjlighet att säga nej! De åker från Göteborg och när luren var på började vi ett mycket irriterat och intensivt städande. Bara gilla läget som vanligt med dem och försöka hålla god min inför barnen. Alltid gör de så här, sätter oss i en situation vi ej lan välja. Men efter ca 40 min ringer de igen, " sa du att det snöar hos er" sen följer en mängd frågor hur kallt , vilken mängd snö på vägen, konsistens osv Tillslut sa jag men jag filmar och skickar så ni får se. De hade sommardäck. Jag sa att fundera men ha är av er snart så vi vet.

Filmade och skickade. 15 min senare ringer de och säger att de vänder!!! Lättnad irritation och ledsna ungar. 


Åkte och köpte lördagsgodis och hade filmkväll. 


Idag torr spis, snö och minus 1 grad, internet tillbaka och fars dag. Vid 11 ska lammet sjunga i kyrkan och sen blir det snölek efter lunch 😃


Stjärnfall

Kallad på intervju, en av 4 kallade. Känns så kul, ser fram emot intervjun och hoppas hoppas att jag får jobbet. Jag tror att det skulle va en stor utmaning men att jag skulle klara den.

Såg ett stjärnfall idag 💫

Beslut

Känner pirrig förväntan. Har tagit ett långsiktigt beslut som känns rätt på alla sätt. Jag hoppas att beslutet innebär en relativ snar förändring.
Att helt plötsligt vilja något väldigt mycket är pirrigt och läskigt för blir det inte som jag önskar så kommer jag bli så besviken. Men å andra sidan blir jag nog hellre besviken och har känslan att jag ändå vågade prova. 
Men mest av allt önskar jag att det bara hakar i varandra nu och att jag för en gång skull har lite flyt.
Jag har sökt ett nytt jobb, lite av ett drömjobb 😊

Vågen

Trasig😂😂 
Alltså ställde mig på den typ fem gånger och fick olika besked varje gång, allt mellan 125 till 118.
Sanningen ligger någonstans däremellan och jag känner mig redo att ta tag i det. 
Inga stora extrema förändringar till en början men kloka val. Inget godis och inga kakor i veckorna, inga chips alls. God mat och ett glas rött till helgen.
Vill verkligen komma igång och röra på mig också men det är motigt. Är såååå jäkla orörlig, dåligt flås och hälen besvärar mig.

Men jag mår bättre. Ngt har hänt inom mig som gör att det känns bättre, ser lite framåt på ett positivt sätt.



Våg

Har köpt en ny våg och katastrofen är ett faktum! Jag hoppas att morgonvikten i morhon åtminstone skiljer sig med 5 kg från efter buffé vikten nu!!!



Sömnlös

Vet inte riktigt hur det började men är i en negativ sömnspiral just nu. Somnar till när jag lägger barn, yrvaken i soffan och glor sömnigt på någon serie, lägger mig i sängen och vaken vaken galen. Somnar efter någon timme eller två för att ganska omgående bli väkt av någon som vill ha vatten, trasan, en kram eller som bara väcker mig för att själv omedelbart somna om. 3-4 eller är det 5 nätter nu har ungarna väkt mig utöver min egen dåliga sömn..

Hur mår jag då? Ja inte vet jag. Dagarna går, får inget gjort och har samtidigt fullt upp. Känner mig distanserad från jobbet, jobbar 7:45-11:22 och missar mycket som liksom sker i korridorer och lunchrum.  Hinner dock reta upp mig fruktansvärt på vissa beteenden. 

Nu sova 

Me too

Jag blir rörd enda in i märgen av alla som delar med sig av de upplevelser vi så många bär på. Känner mig stark och svag på samma gång. 

Tänk att ett " me too" kan va så känslomässigt svårt att sätta på sin status.

Jag känner mig feg och lite skamsen faktiskt att jag inte delar mina erfarenheter. Varför? Jag har skrivit, raderat och skrivit. 

Jag är inte redo, blir det kanske aldrig. I 20 år har jag levt som hon efter. För det finns ett före och ett efter. Inte varje dag, kanske inte ens varje vecka men inte en månad går utan att tankarna kommer. 

När tiden efter gick om tiden före, när jag levt längre med bördan än utan då hände något. Jag insåg och accepterade att jag är både före och efter. 

Jag är mina erfarenheter men också vad jag gör med dem.

Jag är stolt, så stolt över er som vågar. Jag gissar att det känns skrämmande och befriande på samma gång.

Vi får se hur det blir men ännu är jag inte redo. 


Småbarnslivet

När man för en gång skull inte slocknar i soffan på kvällen. När både jag och Baggen säger " ett avsnitt till" tre gånger. När man känner sig lite normal och vuxen och är vaken till strax efter 12!


När man chansar och lägger sig i den gemensamma sängen avsedd för två vuxna , när man tänker kanske kanske vaknar hon inte i natt.

02:30 kommer hon vandrande, Lammet vaknar varenda eviga natt. Vi går upp hon och jag och jag somnar snabbt i min andra säng. 

05:15 skriket och skräcken väcker mig på två röda, Ludde drömmer mardrömmar och är otröstlig. Dagen har börjat och den blir lång.


Orken

 

Den är nog lite större men långt ifrån optimal. Jag har nu varit på mitt första ”terapisamtal” i företagsvården, det var bra. Jättebra faktiskt, inte flummigt och känslomässigt utan fakta om stress, återhämtning och människans funktioner. På något sätt känns det jobbigt att ta ansvar, alltså jag måste ju ta ansvar för mig själv för mitt eget liv. Jag är den enda som kan förändra min situation, lära mig att hantera den utmattning jag drabbats av. Jag kan luta mig mot omgivningen, ta del av den kunskap och de erfarenheter som finns, men det är jag bara JAG som kan förändra min verklighet.

Det är så att det viktigaste är återhämtningen, återhämtning är olika för alla och är man riktigt illa ute så har man inte ens kraften att återhämta sig. Jag är i gränslandet. Jag har i uppgift att gå ut och gå eller gå ut och ställa mig i trädgården varannan dag. Inte bara lägga mig under en filt på soffan. Det känns som ett bra mål, jag vill det jag vet att jag mår bättre om jag kommer ut lite, andas lite luft och bara är. Samtidigt drar pulsen igång och jag funderar på hur jag då ska få till tiden till vila, att stänga av och bara koppla ner. Återhämtningen kostar visserligen lite energi men den ger mer tillbaka.

Jag hoppas jag orkar ta mig an utmaningen, ta ett par steg i hösten och få lite kraft. Just nu känns det varierande i orken, jag vill men orkar inte, jag orkar men vill inte. Jobbet är en pärs att åka till, stress och ångestpåslag men samtidigt ett lugn när jag är på plats. Lite känns det som att åka till en krigszon, mycket konflikter och organisationsproblem som ligger och pyr under ytan. Det känns som att en bomb snart smäller av och då står vi i ett kaos som någon måste hantera. Jag är lite rädd att det är jag som är bomben, som inte kommer ha den tolerans jag haft och helt plötsligt bara brister och ber vissa folk fara rakt åt helvete. Jag vill inte brista, jag vill kontrollerat  markera och säga ifrån.

Vi saknar styrning ett skepp som är på väg att sjunka och det finns ingen som styr. Jag har möte med chefen idag, ska försöka förklara hur jag känner men det är svårt. Jag kan inte ta ansvar för alla andras känslor, jag måste prioritera mig själv.

 

Pappa han är dålig, oklart hur dålig men han är fortsatt inlagd. Stafylykocker i blodet och ev har det satt sig på hjärtat. De kommer amputera även hans andra fot men vet inte hur mycket förens resultatet av venoperationen visar hur mycket cirkulation som finns. Jag har hälsat på honom och vi pratar varje dag. Han vet att jag älskar honom och jag vet att han älskar mig. Jag är lugnare i det men det är samtidigt påfrestande.

 


Ingen

Jag har så många brister! En av dem är att jag alltid planerar för katastrof, alltid är beredd på värsta tänkbara senario. 

Man kan tro att varje gång jag tänker alla hemsks tankar, känner känslan av att förlora någon nära skulle göra att man blev lite härdad men nej det tror jag nog inte. 

Det är lite sjukt faktiskt att tänka olika scenarier på hur man kommer att reagera , hur omgivningen kommer att reagera vad man ska säga, äta och ha på sig. Jag förbereder mig på att hantera döden. 

Pappa är dålig, riktigt dålig. Det har han varit många gånger och klumpen i magen bara växer. Det är något i mitt inre som säge mig att det är annorlunda denna gång . Så har jag tänkt andra gånger också och då har det vänt.

Någon stans inbillar jag mig att när jag tänker katastroftillstånd så tar jag udden av det kaos som verkligen uppstår när krisen slår till. Men i själva verket går jag ju runt i katastrofberedskap många gånger alldeles i onödan.

För när katastrofer, kriser och döden drabbar är jag inte förberedd.

Alla vet att de antagligen kommer överleva sina föräldrar men hur gör man det? Hur överlever man? Man gör det, jag vet. Men vad ger det för spår i själen.

Varje kris leder till utveckling men varje kris tar också ngt från ens innersta. Gudarna ska veta att kriserna har kommit på min livsväg. Jo jag har utvecklats. Är stark på många sätt, känner mig själv rätt bra. Men de har tagit också. Vissa slet bort större stycken än andra.

Att alltid vara redo för det värsta är rätt jobbigt har jag börjat känna. 

Man kan aldrig veta vad livet ger och tar. Men det finns en sak man faktiskt kan göra. Man kan leva livet, njuta av det goda, vara närvarande och tro att idag blir en bra dag.

Jag försöker.


Frisk

Från halsont och feber i alla fall... 


RSS 2.0