Fårhuset

Det var minuters väntetid på 112!!!! 2 min är jäkligt lång tid. Tacksam att 5kr kom upp och glad att jag gått 1:hjälpen för barn. Livet kan verkligen vända på en sekund. Fantastiska Lammet agerade direkt när Ludde satt i halsen och ropade på oss vuxna. Jag hörde direkt på hennes röst att det var skarpt läge och sprang ut. Ludde bara stod där och var liksom paralyserad, så fruktansvärt.

Började omedelbart slå honom i ryggen och ha honom över mitt ben växlade mellan att trycka till i bröstet och slå i ryggen... Skrek till baggen att ringa 112.
Det var helt stopp och vi var på väg att slänga oss i bilen för att möta upp ambulans men när baggen skulle gå in efter nycklarna så bara kände jag att nej vi hinner inte åka någonstans det måste bort nu. Jag slog så jäkla hårt i ryggen på honom och tryckte till på magen han bara hulkade, kräktes lite och sen vände jag på honom igen och slog hårt på ryggen och då flög den ut och landade med ett klirr på plattorna. Sen kräktes han rejält och sen var han som vanligt.

Alltså adrenalinet är ju sjukt, hela jag skakade och man blir ju helt slut efteråt.

Lammet har fått så mycket beröm, törs inte tänka tanken vad som hänt om hon inte varit med honom ut... Ändå är det de tankarna som maler.
Så mycket risker det finns överallt, varje liten sten känns som en potentiell dödsfälla.

Älskar dem mer än livet självt

Än är den inte över men hittills har den känts lång!
Igår nästan 2 timmar i bil enkel väg för kalas på Kalles lek och lattjo i Vimmerby . Bråk och skrik 90% av bilresan, vi måste köpa större bil omgående. Fullt ös i leklandet, ungarna hade så kul. Vi vuxna oxå, svettigt och flera tankeställare gällande vikten/kroppen. Jag vill få plats i rutchkanorna ordentligt och jag vill orka hänga på i ett annat tempo. Bra målbilder.

Sovit kass ca 5 nätter så igår kväll var jag på ett fruktansvärt humör härjade och morrade på allt som kom i min väg, somnade med ungarna vid 20.00 och vaknade utvilad vid halv fem.

Söndag är min vägdag!

Totalt slut i varenda muskel kommer inte kunna gå i morgon.

Känner mig så nöjd och duktig att jag tog mig dit och jag gjorde mitt bästa. Hade fantastiskt pepp från kollegor och ja nu är jag igång.

Maten går bra. Inget extremt men låter bli sött och har ökat sallad och frukt.

Typ värsta dagen på evigheter även om den bjudit på en del fina stunder.
Jag, Ludde och lammet drog till jula för att köpa billiga gympaskor och ev ngn födelsedagspresent till baggen som fyller år i morgon. Vi hittade en fin gubbkeps, snygga skinnhandskar och små ficklampor/reflexer. Sen vidare för att hämta tussen som sovit hos mormor.
Jag kan inte med ord förklara det kaos som kan uppstå i en lgh på 30 min med dessa guldklimpar. Ut i bilen och mot Jysk för inhandlande av kontorsstol/ födelsedagspresent till baggen. Det var intensivt!!! Bland annat fick kassörskan nästan Luddes sko i huvet, jag välte nästan en byrå och svetten rann.

Sen tjatades det om lekpark och jag tänkte att jag skulle ge alla en chans till en bra dag. In på Hemköp och köpte bananer Festis och muffins, proteinpuddung till mig. Om vi säger så här det började när vi skulle kliva ur bilen!! Ett bråkande, retande och elände utan dess like. Alla skulle ha min uppmärksamhet samtidigt hela tiden och hur jag än gjorde var det orättvist. För att blanda upp det hela så snubblade och slog de sig också med jämna mellanrum. Ludde gjorde en bajsblöja modell värre och ja han rymde och jag fick inte tag i han och när jag väl fick av blöjan fick jag typ hålla fast honom hårt för att få på nästa. Han gallskrek! Någonstans här kände jag att nej detta var ingen bra ide. Efter fika som såklart inte var gott och såklart fick de Festis i fel ordning och var inte tussens muffins lite större än lammets .

När vi gick därifrån var jag tydlig med att nu blir det ingen mer lekplats förens man blir bättre på att lyssna och va snäll mot varandra.

Eftermiddagen föranleder inte ngt nytt besök i lekpark inom de närmaste åren.

Jag har skött mig och det känns bra.

I går morse gav jag mig iväg med en unge i cykekkärra en i barnsadel och lammet på egen cykel. Vi bor så att oavsett vilket håll vi cyklar åt så börjar det med gigantisk uppförsbacke. Men väl ute på vägen trampade vi på. Tussen som satt i kärran tyckte inte det var så roligt men vi körde på. Efter två-2,5 km orkade inte lammet mer så då fick hon också hoppa i vagnen och hennes cykel la vi i diket. Jäklar va tungt det var men roligt. Tussen började dock gråta och grät sen hela vägen hem, väl hemma kräktes hon lite... Jag tror hon blev åksjuk faktiskt för sen var det varit fullt ös hela dagen.

Kusinerna har varit här på bus.

Googlar och försöker finna inspiration kring lyckade stora viktnedgångar....det går så där.

Jag har haft en sån dipp ett sånt brutalt uppvaknande. Jag har sett mig själv och jag ser inte vad jag vill se. Min kropp är inte jag, jag vill inte se ut så här.

Det har varit många tårar och tankar sista tiden. Det som stör mig mest är att jag inte riktigt vet någon som gått ner mycket i vikt och sen stannat där en längre tid!!!! Nu pratar jag 20-40 kg viktminskning . Ge mig ett lyckat exempel.

30 kg ska bort !

Jag är så jävla arg och ledsen och förbannad och frustrerad!
Jobbat hemma delvis idag, åkte iväg på ett möte och passade då på att lämna min cykel på verksta för att laga bakdäcket/ byta till nytt. Hämtade upp den på väg hem från mötet.
Hemma lyfter jag fram cykelkärran som stod längst in bakom allt. Ingen luft , hittar pump funkar ej, hittar pump 2 funkar ej pump tre då ja hjälpligt fick jag ihop det. På med vagnen. Och cykelstol var på plats, skulle fästa hjämarna i selen då hick selen av!!! Helt sprött av sol och vind. In i garaget skruva av stolen på med en annan stol. Skitbökigt, tog lång tid mycket svett och svordomar några buntband senare satt den rejält. Packa väska med lite frukt och vatten. Upp med lammets cykel i kärran. Ska hoppa upp på cykeln och ge mig i väg då är framdäcket platt !!!!! Ingen pumpjävel funka inte den jag slog sönder heller.

Så jävla arg och ledsen så jag tjuter. Lammet har önskat att vi ska cykla hem från dagis i ja över 1 år men det har inte varit läge förut.... Och så nu när jag anstränger mig som ett jävla djur för att få allt att funka och så bara skiter det sig.

Det var liksom droppen....

Ja det är väl så ja får tolka min frånvaro av motivation att den just i detta nu laddas upp som bara den och snart bara exploderar i en stor lyckad viktnedgång.

Jag vill ner i vikt och jag ska ner i vikt!

Att s
Mm