Fårhuset

Måndag

Pulver,Shake,Shake Shake pulver 

Tisdag

Pulver, Shake, Shake , varm kopp , 0,5 pomelo

Onsdag

Pulver, Shake , 1 pomelo, 2varma koppen, 0,5 pomelo

Torsdag

Pulver,Shake , Shake, 0,5 pomelo, varma koppen 1dl rivna morötter. 0,5 pomelo.

Fredag

Pulver, Shake , 0,5 pomelo, pulver, 2 varma koppen ( tot 160 kcal), 0,5 pomelo. 

Det är riktigt riktigt kämpigt. Sportlov med mycket fika korvgrillning mc Donalds osv. Är arg på mig själv, tycker synd om mig själv. 

Jag ska klara 7 dagar jag ska det, det är viktigt för mig hur ologiskt det än är.

Den där känslan att de ska komma på att jag inget kan och att de inte vill ha mig. Jag är rent ut sagt livrädd för att börja mitt nya jobb som kurator. Jag ser samtidigt fram emot det, det är ju lite av en dröm.

Men hur gör man? Jag vet inte vad som är bäst, att slänga sin i det eller att få en långsam introduktion? Min arbetslivserfarenhet hittills säger mig att det lutar åt det första. Jag vill ju lära mig och jag tänker att övning ger färdighet. Men att öva på människor?!? Jag kommer möta föräldrar i kanske deras svåraste stund i livet, när de fått besked att de har ett svårt sjukt barn, ett funktionshindrat barn. Jag tänker att jag själv skulle hänga upp mig så mycket på det bemötande jag skulle få om det var jag som var den föräldern. Jag skulle förvänta mig att den jag talade med hade full koll att det var någon jag kunde luta mig emot. Jag hoppas att jag ska kunna ge det jag själv skulle önska att jag fick.

Har börjat plocka ihop på mitt rum, plockat ner fotografier, rensat i lådor. Blandade känslor, mycket lättnad men också en sting av sorg. Jag har mött fina kollegor som jag delat en tuff period i livet med, kollegor som jag vet att även om vi säger vi hörs och ses inte kommer göra det på samma sätt som nu. Kollegor är något speciellt, man delar så mycket av sin tid tillsammans. Jag hoppas verkligen att det ska bli bra på min ny arbetsplats att det ska finnas människor där som tycker om mig och som jag tycker om.

Det är rätt jäkla svårt alltså. Jag känner mig så full av brister och ofullkomlig. Allt jag säger och gör, till och med det jag tänker känns det som avspeglas i barnen. Detta betyder ju att man liksom hela tiden måste ha en viss nivå av "gott nog" för att barnen ska må bra och utvecklas på rätt sätt. 

Mitt lilla lamm fyller 7 år i morgon och jag vill inget hellre än att hon ska känna sig lycklig och stolt över sig själv.  Hon är och har under en period haft det jobbigt. Svårt att förklara men som om allt är jobbigt, alla känslor känns extra mycket och hon känner sig ofta åsidosatt.  Stora ord som gör ont ont i mitt hjärta och ger mig dåligt samvete. Hon är nog också lite medveten om min känsla att inte räcka till och vet att " du bryr dig bara om mina småsyskon " är en mening som får mig att ge henne lite extra. Det är sån svår balans. Kämpar med att se varje barn för sig och ge dem egentid i vardagen samtidigt lära dem att vi är en familj och vi har då varandra att luta oss mot och dela med oss till. Det är inte så ofta jag med ett barn gör stora grejer som bio/ resor eller så men försöker att hitta små stunder och vara närvarande 100%. Kanske låter larvigt men hämtar alltid lammet först för att ge henne en stund då vi bara pratar hon och jag. 

Men lammet är i en så jobbig fas, jag hoppas det är en fas. Hon är ofta arg, ledsen och missnöjd. Jag har börjat fundera mycket på varför och landar i att det är mitt fel. Hon reagerar på mitt mående och mitt beteende. Jag har inte mått så bra, inte varit mig lik, tröttare haft kortare stubin osv klart hon reagerar på det. Det i kombination med att hon är i en egen utvecklingsfas gör att det liksom slår över.

Jag försöker nu vara jättemedveten i mitt agerande och ge henne så mycket lugn och trygghet jag kan. Vi har pratat mycket Baggen och jag har pratat massor och försökt hitta ett gemensamt förhållningssätt. Tydlighet och värme, regler och ett lugn. Lågt tempo inte stressa och jäkta. Men också att lugnt stå fast vid det vi sagt, att vi inte brusar upp när hon provocerar för det är hon expert på .

Hon är lite som en trulig tonåring, pendlar mellan kloka samtal och treårstrots typ skrika liggandes på golvet för att det är fel färg på strumporna. Försöker tänka att allt är inom normalspannet men oroar mig ändå en hel del. Pratat med skola och frita och de har med märkt av skillnaden men tänker utvecklingsfas. De tänker att hon kanske behöver mer utmaningar i skolan, och mer uppskattning av pedagoger. Lätt att bara bli osedd när man är snäll och duktig. Hon tar plats, låter mycket, har åsikter och känner mycket. Och så ska det va men i en balans.

Ödmjuk inför föräldraskapet är jag i alla fall. Jäklar va svårt det är.

På riktigt har jag nog aldrig känt mig så obekväm i min kropp som nu. Det är fruktansvärt. 

Jag! Bara jag kan göra ngt åt det, allt ansvar ligger på mig. 

Tänkte börja idag men vet att det faller nästa helg då vi håller i tre kalas. Så måndag den 19 februari är det dags.

Det är då 6 månader kvar till vår Mallorcaresa. 

Tänker inte sätta något viktmål mer än minus. 

Jag tror jag kommer börja med typ naturdiet ett par dagar och sen även fortsättningsvis byta vissa mål mot flytande.

Jag måste bryta mitt ätbeteendet och då är drick diet ett bra alternativ, har varit förut i alla fall. Jag tänker ren kur max 10 dagar. 

Sen är det bara att traggla på med ren mat, mycket grönt och minimalt med socker och bröd. 

Jag tänker långsiktigt men samtidigt hår det inte att skjuta upp längre , jag måste ta ansvar för mig själv.

Jag såg mig själv i spegeln idag och gick lite sönder. Sen kollade jag kort i mammas mobil och fick se hur jag såg ut i den enda tröja jag de senaste månaderna tänkt att jag ser ok ut i. Totalt sammanbrott inombords. Fruktansvärt. 

Man får se ut hur man vill men jag vill inte se ut så här, jag mår inte bra och jag vill må bra.

Jag ska göra en plan som jag kan luta mig mot. Jag måste också identifiera de risker för ätande som finns och i förväg ha strategier för detta. Det jag äter ska vara medvetet och ett planerat val.

I övrigt är det lite kämpigt just nu med lite olika bitar av livet. Att räcka till för sina barn sin man och sig själv , att hinna med allt och att inte stressa.