Lite livrädd
Den där känslan att de ska komma på att jag inget kan och att de inte vill ha mig. Jag är rent ut sagt livrädd för att börja mitt nya jobb som kurator. Jag ser samtidigt fram emot det, det är ju lite av en dröm.
Men hur gör man? Jag vet inte vad som är bäst, att slänga sin i det eller att få en långsam introduktion? Min arbetslivserfarenhet hittills säger mig att det lutar åt det första. Jag vill ju lära mig och jag tänker att övning ger färdighet. Men att öva på människor?!? Jag kommer möta föräldrar i kanske deras svåraste stund i livet, när de fått besked att de har ett svårt sjukt barn, ett funktionshindrat barn. Jag tänker att jag själv skulle hänga upp mig så mycket på det bemötande jag skulle få om det var jag som var den föräldern. Jag skulle förvänta mig att den jag talade med hade full koll att det var någon jag kunde luta mig emot. Jag hoppas att jag ska kunna ge det jag själv skulle önska att jag fick.
Har börjat plocka ihop på mitt rum, plockat ner fotografier, rensat i lådor. Blandade känslor, mycket lättnad men också en sting av sorg. Jag har mött fina kollegor som jag delat en tuff period i livet med, kollegor som jag vet att även om vi säger vi hörs och ses inte kommer göra det på samma sätt som nu. Kollegor är något speciellt, man delar så mycket av sin tid tillsammans. Jag hoppas verkligen att det ska bli bra på min ny arbetsplats att det ska finnas människor där som tycker om mig och som jag tycker om.
