Att vara mamma!
Det är rätt jäkla svårt alltså. Jag känner mig så full av brister och ofullkomlig. Allt jag säger och gör, till och med det jag tänker känns det som avspeglas i barnen. Detta betyder ju att man liksom hela tiden måste ha en viss nivå av "gott nog" för att barnen ska må bra och utvecklas på rätt sätt.
Mitt lilla lamm fyller 7 år i morgon och jag vill inget hellre än att hon ska känna sig lycklig och stolt över sig själv. Hon är och har under en period haft det jobbigt. Svårt att förklara men som om allt är jobbigt, alla känslor känns extra mycket och hon känner sig ofta åsidosatt. Stora ord som gör ont ont i mitt hjärta och ger mig dåligt samvete. Hon är nog också lite medveten om min känsla att inte räcka till och vet att " du bryr dig bara om mina småsyskon " är en mening som får mig att ge henne lite extra. Det är sån svår balans. Kämpar med att se varje barn för sig och ge dem egentid i vardagen samtidigt lära dem att vi är en familj och vi har då varandra att luta oss mot och dela med oss till. Det är inte så ofta jag med ett barn gör stora grejer som bio/ resor eller så men försöker att hitta små stunder och vara närvarande 100%. Kanske låter larvigt men hämtar alltid lammet först för att ge henne en stund då vi bara pratar hon och jag.
Men lammet är i en så jobbig fas, jag hoppas det är en fas. Hon är ofta arg, ledsen och missnöjd. Jag har börjat fundera mycket på varför och landar i att det är mitt fel. Hon reagerar på mitt mående och mitt beteende. Jag har inte mått så bra, inte varit mig lik, tröttare haft kortare stubin osv klart hon reagerar på det. Det i kombination med att hon är i en egen utvecklingsfas gör att det liksom slår över.
Jag försöker nu vara jättemedveten i mitt agerande och ge henne så mycket lugn och trygghet jag kan. Vi har pratat mycket Baggen och jag har pratat massor och försökt hitta ett gemensamt förhållningssätt. Tydlighet och värme, regler och ett lugn. Lågt tempo inte stressa och jäkta. Men också att lugnt stå fast vid det vi sagt, att vi inte brusar upp när hon provocerar för det är hon expert på .
Hon är lite som en trulig tonåring, pendlar mellan kloka samtal och treårstrots typ skrika liggandes på golvet för att det är fel färg på strumporna. Försöker tänka att allt är inom normalspannet men oroar mig ändå en hel del. Pratat med skola och frita och de har med märkt av skillnaden men tänker utvecklingsfas. De tänker att hon kanske behöver mer utmaningar i skolan, och mer uppskattning av pedagoger. Lätt att bara bli osedd när man är snäll och duktig. Hon tar plats, låter mycket, har åsikter och känner mycket. Och så ska det va men i en balans.
Ödmjuk inför föräldraskapet är jag i alla fall. Jäklar va svårt det är.
