Fårhuset

Jag blir rörd enda in i märgen av alla som delar med sig av de upplevelser vi så många bär på. Känner mig stark och svag på samma gång. 

När man för en gång skull inte slocknar i soffan på kvällen. När både jag och Baggen säger " ett avsnitt till" tre gånger. När man känner sig lite normal och vuxen och är vaken till strax efter 12!

Den är nog lite större men långt ifrån optimal. Jag har nu varit på mitt första ”terapisamtal” i företagsvården, det var bra. Jättebra faktiskt, inte flummigt och känslomässigt utan fakta om stress, återhämtning och människans funktioner. På något sätt känns det jobbigt att ta ansvar, alltså jag måste ju ta ansvar för mig själv för mitt eget liv. Jag är den enda som kan förändra min situation, lära mig att hantera den utmattning jag drabbats av. Jag kan luta mig mot omgivningen, ta del av den kunskap och de erfarenheter som finns, men det är jag bara JAG som kan förändra min verklighet.

Det är så att det viktigaste är återhämtningen, återhämtning är olika för alla och är man riktigt illa ute så har man inte ens kraften att återhämta sig. Jag är i gränslandet. Jag har i uppgift att gå ut och gå eller gå ut och ställa mig i trädgården varannan dag. Inte bara lägga mig under en filt på soffan. Det känns som ett bra mål, jag vill det jag vet att jag mår bättre om jag kommer ut lite, andas lite luft och bara är. Samtidigt drar pulsen igång och jag funderar på hur jag då ska få till tiden till vila, att stänga av och bara koppla ner. Återhämtningen kostar visserligen lite energi men den ger mer tillbaka.

Jag hoppas jag orkar ta mig an utmaningen, ta ett par steg i hösten och få lite kraft. Just nu känns det varierande i orken, jag vill men orkar inte, jag orkar men vill inte. Jobbet är en pärs att åka till, stress och ångestpåslag men samtidigt ett lugn när jag är på plats. Lite känns det som att åka till en krigszon, mycket konflikter och organisationsproblem som ligger och pyr under ytan. Det känns som att en bomb snart smäller av och då står vi i ett kaos som någon måste hantera. Jag är lite rädd att det är jag som är bomben, som inte kommer ha den tolerans jag haft och helt plötsligt bara brister och ber vissa folk fara rakt åt helvete. Jag vill inte brista, jag vill kontrollerat  markera och säga ifrån.

Vi saknar styrning ett skepp som är på väg att sjunka och det finns ingen som styr. Jag har möte med chefen idag, ska försöka förklara hur jag känner men det är svårt. Jag kan inte ta ansvar för alla andras känslor, jag måste prioritera mig själv.

Pappa han är dålig, oklart hur dålig men han är fortsatt inlagd. Stafylykocker i blodet och ev har det satt sig på hjärtat. De kommer amputera även hans andra fot men vet inte hur mycket förens resultatet av venoperationen visar hur mycket cirkulation som finns. Jag har hälsat på honom och vi pratar varje dag. Han vet att jag älskar honom och jag vet att han älskar mig. Jag är lugnare i det men det är samtidigt påfrestande.