Fårhuset

Så här ska barn vid havet se ut, levande!

I alla tider har de funnits, de som har det sämre. Hela tiden, varje dag dör barn och vuxna på grund av krig, fattigdom och orättvisor. 

Sociala medier flödar nu av screnprintade bilder där man visar upp vad man gett. Det dåliga samvetet, klumpen i magen får oss att ge mer än någonsin förr. Missförstå mig rätt när jag säger att det ger mig lite... Ja lite fadd smak i munnen. All förändring till det bättre, varje krona som kommer någon som behöver det till hjälp, alla tält och blöjor, självklart är det bra. Men jag tror att det som verkligen förändrar på djupet, det dom ger oss en ny framtid det är hur du bemöter dem dig nära. Barnen, familjerna, de ensamma! De som kommer till vårt land, till vår stad, till vår by. De som är de nya, de främmande, de som för många är lite skrämmande . Det är hur vi bemöter dem som är avgörande. Det är blicken när vi möts, väskan som tas bort för att ge plats på sätet brevid. 

Det är vi som är världen, det är klart vi kan förändra den. Behandla andra som du själv vill bli behandlad, det är en bra tes att leva efter. 

Barn kommer fortsätta att dö, orättvisorna kommer att finnas kvar. Barn svälter inte bara i Afrika, inte bara i Europa de svälter också här i vårt land. Utsatthet och fattigdom måste bekämpas på alla plan och överallt . Vi kan inte väga de olika hemskheterna i världen mot varandra gradera dem. Vi måste agera där just vårt hjärta bränner mest, 100kr till rädda barnen, en hjälpande hand till personen brevid dig på bussen eller 400 000kr till Syriens flyktingar, allt är bättre än inget. 

Jag är så tacksam att jag föddes där jag gjorde, att jag kan ge mina barn det de behöver . Jag skulle göra vad som helst för att skydda mina barn, vad som helst!  

Mitt hjärta blöder.