Fårhuset

Ja då var det dags, i morgon börjar en ny fas i livet, den som arbetande föräldrar till tre små barn. 

Det känns fortfarande roligt och bra att börja jobba, jag känner mig harmonisk, låter fånigt kanske men det är så magkänslan är.

Jag ska jobba som utredare i barnärenden inom socialtjänsten, enligt mig och många andra ett av de svåraste och tuffaste arbetena som finns. Jag hoppas jag ska kunna hantera arbetsmängden och att jag ska hitta ett bra sätt att processa de upplevelser jag kommer att ha. Jag känner mig äldre, klokare och mer säker i min okunskap. Jag menar med det att jag känner mig trygg i att inte kunna och inte veta och att våga stå för det. För ca 8 år sedan började jag mitt första jobb som socialsekreterare, nyexaminerade och full av iver att vara till lags. Jag hade aldrig sett en utredning, aldrig pratat med ett barn i utredningssyfte, aldrig satt min fot på ett socialkontor, hade inga egna barn. Man kan lugnt säga att förutsättningarna nu är annorlunda. 

Men det finns såklart alltid ett men!!! Lilla lilla älskade Ludde har blivit mammigare än mammigast. Inskolningen som gick så bra i början, nu har det vänt. Fick hämta tidigare i fredags då han var så ledsen och det värker i hjärtat.  Känns inget roligt att lämna gråtande liten kille på förskolan. 

Vår förskola har många bra saker men också vissa brister , bland annat vissa i personalen på småbarnsavdelningen. Så har det varit sen Lammet började men med vissa förändringar. Framförallt är det en personal som jag aldrig gillat som nu åter börjat på avdelningen och jag stör mig på i stort sätt allt hon säger och gör. Hon är helt opedagogisk uttrycker sig plumt och lite drygt hela tiden, hon utstrålar missnöje från topp til tå. Hon var den som ringde mig i fredags och när jag kom till dagis frågade jag hur det hade gått på förmiddagen? Ja han har varit så ledsen och ja nu har han inte ätit någonting alls till lunch bara gurka. Ok men så är han ibland han har perioder med bara gurka, bara makaroner osv. Så det tror jag inte bara är för att han va ledsen.

- ja eller så vill han jävlas och protestera genom att inte äta! 

- Nej det tror jag inte sa jag då. 

Sen gick jag in på själva avd och pratade med de andra fröknarna. Jo han hade varit ledsen men han hade ju också sovit förmiddag, varit ute och lekt ,inne och ätit lunch. De sa att han nog tyckte det blev lite jobbigt eftersom de var så få barn så var de samlade med de äldre barnen, alltså lammet och tussen. Det blev då svårt för honom att skiljas från dem med. Tydligen tyckte lammet det var jobbigt att han grät och försökte trösta utan att lyckas och då blev hon ledsen också. Sen berättade Lammet för mig att hon blev ledsen när Ludde bara ville leka med Tussen. 

Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen men det känns jobbigt om han ska vara ledsen. Jag kommer inte att acceptera att denna fröken uttrycker sig på det sättet igen utan då kommer jag att ta upp det. 

När vi sen skulle gå hem i fredags fick Tussen ett hysteriskt 2,5 års utbrott. Skrek och grät för att hon inte fick öppna grinden till hallen, jag tror det var det i alla fall. Sen satt Ludde utanför dörren och grät hysteriskt för hon trodde jag åkt utan henne, en pojke hade sagt det. Och då ramlade såklart Ludde och började gråta hysteriskt. Så ja tre gråtande barn, en svettig mamma och en jäkla massa packning tog sig från dagis till bilen men det var med nöd och näppe.

Det är en prövningarnas tid som ligger framför oss med hämtningar och lämningar. Jag kommer ta de flesta då jag jobbar 75% men vi ska försöka hjälpas åt i så gott det går. Vi måste fixa en uppsättning bilstolar till så att även Baggen kan hämta.