Ilska
Idag såg jag en person med en fru och ett litet barn. Jag ville springa fram och rycka barnet ur deras famn, slå sparka och skrika.
Fan! Kan inte släppa riktigt. Jag jobbade tidigare som socialsekreterare och vissa barn och familjer bär man med dig hela livet. Den värsta misär och fruktansvärda livsvillkor, fem barn placerades.
Och nu ett nytt barn, kanske flera. Klumpen i magen, vetskapen om vilket helvete en del barn lever i, skador på kropp och själ som kanske aldrig läker.
Det fanns en anledning att jag slutade men kan jag låta bli?! Kan jag låta bli att försöka göra livet lite lite bättre för någon .
Jag bär dem med mig , de hålögda apatiska barnen. De som luktar, de som inte borde finnas.
Kommentarer
Postat av: Nilla
Usch, jag förstår dina känslor. Har under senaste tiden varit med om så mycket som gör mig förbannad och känsla av maktlöshet. Men det är tur att vi som vill och kan hjälpa finns men vi skulle behöva mera stöd för att orka.
Svar:
Tackan
Trackback
