Fårhuset

Kampen mot stora stygga fetmavargen... Hamnar ofta i skymundan.. Livet på landet med tre små barn upptar all tid I min blogg vill jag vara anonym. Ni som känner mig var snäll och respektera detta. Kommentera gärna det är så roligt !

Så rädd

Livet är skört och värdefullt!

Idag blev inte som andra dagar. Efter en intensiv förmiddag bestående av rabattgrävning, plantering, inköp av presenter lunch på frasses och tillslut handla på Willys . Flickorna skötte sig exemplariskt men lillebror var vild jag fick bära honom liksom över ena axeln. Släppte jag ner honom så rusade han mot första bästa pallmaskin ( sån truck typ de lastar varor på) klättrade upp och skrek av lycka.

Till slut fick de varsin glass som de fick börja äta i affären för att jag skulle kunna betala. Ludde åt sin vaniljpinne med hela kroppen. Tog en bild på honom då han såg så lycklig ut. 

Framme vid bilen tvättade jag av honom med våtservetter och satte fast honom i stolen. Tjejerna satt redan och jag gick för att lämna vagnen ca 30 m bort. Jag hörde honom börja skrika men ja det gör de ju ibland. Sätter mig och tittar på honom. Tänkte men jösses va dåligt jag torkade runt munnen då han var helt vit runt hela munnen, i en hundradels sekund tills jag ser att han sväller. Läpparna och området runt munnen bara växte och växte. 

Instinktivt förstod jag att nu är det bråttom! Jag slog 112 och kopplade sen loss honom, på min arm slutade han gråta han blev helt tyst. 

Tankarna snurrade, vad i glassen reagerade han på? Hinner ambulansen fram? Herre Gud han dör!!

Jag hade sånt adrenalinpåslag, pulsen slog snabbt och hårt och svetten sprutade. Jag kunde inte svara på vart jag var eller jag kunde ju säga Willys parkering i x stad och jag kunde säga att han fyller 1 år i morgon men personnr va helt borta. 

Telefonisten var lugn och sa att ambulans var på väg, det fanns en ambulans i stan så den kom snabbt, jag hörde den när jag la på till 112. Sen slog det mig, tjejerna?! Jag förstod att jag och lillebror skulle behöva åka med ambulansen, va gör man då liksom. Ringde Baggen men visste ju att han var flera timmar bort. Ringde bästa vännen V som bor i staden och hon var i grannstaden men sa jag kommer direkt. Tio min senare satt vi i ambulansen och jag lämnade tjejerna i V's goda händer. 

Innan Ambulansen kom så tog jag tag i en tant som stod vid bilen bredvid och bara, hjälp mig. Jag kände att jag måste bara ha ngn som står bredvid mig , hon var lugn och sa han andas lugnt och fint, han ler mot mig. Hennes ord och närvaro var så lugnande. Tjejerna förstod nog inte vad som hände då de fortfarande åt på sina glassar. När jag hörde ambulansen berättade jag gör dem vad som skulle ske. Storögt satt de och iakttog. 

Han fick kortison direkt när de kom och sen adrenalin och syrgas i ambulansen. 

De tittade på honom och hittade ett stick i fingret så getingjävel hade varit framme. 

2 Läkarkontroller senare fick vi åka hem. Baggen kom samtidigt och när jag såg honom brast det såklart. Jag trodde att han skulle dö.

Läkaren skall återkomma för vidare utredning vad han reagerade på men i nuläget geting. Vi har nu medicin och ska ringa 112 om det sker igen. 

Jag är helt slut!

Jag gråter lite när jag läser ditt inlägg o ryser! Jag hade ju utan att jag förstod det själv nästan samma panik som du! Skönt att Baggen är hemma nu! Puss V

Fy vad jag ryser när jag läser detta! Så fruktansvärt otäckt!! Sån himla tur att han blev bättre och kunde fira sin födelsedag pigg och glad:)

Tårarna rinner.. Fy så hemskt. Orden tar slut när jag läser men stooor varm kram till Dig och hela familjen! //Anna