Fårhuset

Glädjande siffror på vågen i morse 113,2 kg, känns väldigt bra att det inte är gigantiska plus varje gång. Alltså jag börjar bli lite nervös nu känner jag inför nästa nedkomst så att säga. Gissar att det var för jag kollade på någon förlossningsserie igår, en kvinna blev förlöst med planerat kejsarsnitt och det är ju så vår lille pojk ska komma till världen. Men tänk om ….

Tänk om det sätter igång alldeles för tidigt och det går superfort så han ploppar ut innan de hinner göra ett snitt. Tänk om det går så fort att han kommer hemma…tänk om jag är själv hemma…tänk om jag är själv hemma med barnen. Oj oj oj va många tankar som kan fara genom ett huvud.

Jag hoppas såklart att allt gåt lika planerat och bra som med Tussen men man kan ju aldrig veta. Jag tror det är viktigt att vara så öppen som möjligt för olika alternativ så att man liksom inte blir så chockad eller besviken om det inte blir som man tänkt.

Med Lammet blev det inte som vi tänkt fast jag hade inte en tydlig födelseplan så jag blev inte så chockad av just det att det inte följde planen. Chocken var mer utifrån att jag var så totalt slut och utpumpad att jag liksom inte var med riktigt. Det förstod jag dock inte riktigt förens efteråt när vi fick en helt annan upplevelse med Tussen.

Att föda med planerat kejsarsnitt är enligt mig ett fantastiskt sätt att föda barn, väldigt smärtfritt under själva snittet och en vakenhet och närvaro som jag upplevde som väldigt bra. Efteråt är det lite komplicerat med själva såret och att man inte får lyfta och så men jag har haft tur och inte fått några infektioner eller liknande.

En vaginal förlossning kan ju faktiskt ge samma ”besvär efteråt” man kan ju gå sönder på diverse olika sätt och det vet man ju liksom inte om innan. Jag vet ju att jag inte kan lyfta försa månaden tex och då får vi planera efter det.

Mitt starkaste minne från Tussens födelse är när hon alldeles nyutkommen blev framlyft till mig så att jag fick pussa på henne, jag kan liksom känna hennes temperatur och precis hur huden kändes och hur hon luktade, lilla hjärtat.

Med Lammet så var det först när de sa att hon levde, att vi hade fått ett levande barn. Den känslan var liksom oslagbar, och är nog fortfarande faktiskt. Sen var det när de la henne på mitt bröst och hon liksom rörde sig lite det var ja det går inte att beskriva.