Mormor mamma och jag
Roadtrip idag, åkte förbi min mormors hus, det är en väg fylld av minnen och känslor. Det är min barndom. Det är många år sedan hon dog nu, 9 år tror jag men jag tänker på henne ofta ofta.
Berättade för lammet när vi åkte förbi att här lekte mamma som liten.... Inser att det kommer jag berätta för henne och tussen varje gång vi åker förbi... Precis som min Mamma berättar för mig varje gång vi åker förbi ett visst hus att här lekte jag som barn. Så många gånger som jag suckat och avslutat hennes berättelse med " jag veeeet här lekte du som liten"
Jag har blivit min mor, historien upprepar sig. Behovet av att berätta, att fläta ihop minnen och förankra dem i sig själv och i nästa generation. Är det så man skapar rötter?
Gråter fortfarande inombords varje gång jag åker förbi, saknaden är så stark och tiden som var finns inte mer.
