Fårhuset

Vart jag ska börja berätta , vet inte hur mycket jag vill berätta. Det var en otroligt fin upplevelse att föda ulltussen med planerat snitt, jag förstår nu hur traumatisk lammets förlossning faktiskt var för mig.

Förutom att narkosläkaren var knas och att jag totalt blev stucken 14 gånger i ryggen innan de kom rätt för att sätta bedövningen så var hela operationen lugn fin och jag var mycket närvarande.

Jag vet att det är lika vanligt som ovanligt att man inte känner de där stora känslorna på en gång men oj va det slog till i hjärtat när jag gick se henne. Älskade unge jag gör vad som helst för dig.

Hon är underbart söt och väldigt snäll, äter kissar, bajsar och sover.

Storasyster vill helst hålla henne hela tiden, hon är väldigt fin men trots allt bara två år vilket innebär att vi måste ha stenkoll hela tiden. Hon kramar lite hårt och förstår inte att hon inte kan lyfta henne, vill gärna undersöka ögonen osv. Hon gillar inte när lillasyster gråter vilket hon gör var gång blöjan ska bytas, då darrar läppen på lammet och Hon förstår inte varför hon gråter .

Imorgon ska vi in på kontroll och pku test. Vi har hittills sagt ifrån till besök och fått lite olika reaktioner på det men försöker göra som vi vill och inte vad andra förväntar sig. Det tar varje sekund av vår kraft och tid och ork att existera just nu, det är intensivt, fullt av känslor , trötthet och glädje . Jag bävar redan för när baggen ska börja jobba igen, känns overkligt att jag ska fixa detta själv.

Jag har ont i såret men det är hanterbart, känner mig väldigt rörlig nu när magen är borta och jag tror all foglossning också försvunnit. Jag hade tydligen ovanligt mycket fostervatten.

Nu ska jag fodra mitt lilla barn .