Fårhuset

Modigt ja det kanske det är. Det som jag flera gånger slagits av i livet är att när man själv öppnar upp sig och delar med sig av det man tror man är ensam om så visar det sig att det finns fler. Att när man ställer den där urdumma frågan i föreläsningssalen så visar det sig att det är 20 till som inte förstått.

Ja en utvecklingsfas är det nog verkligen jag befinner mig i och lite vet jag vart jag vill men inte riktigt.

Jag tänker åter på mina kängor som jag skrev om i ett tidigare inlägg, kanske verkar knäppt men då får det göra det. Dessa kängor får mig att fundera på vad jag tänkte då när jag köpte dem. När jag stod där i London 16 år gammal och hade hela världen för mina fötter. Jag vet att jag konstant kände mig tjock och ville gå ner i vikt men jag var också rätt glad. Jag kände mig vuxen och fri, modig och stark.

Idag ca 16 år senare sitter de på fötterna igen. Jag sitter framför en dator med läsglasögon på och jag känner mig tjock, jag vill gå ner i vikt. Jag är vuxen och jag är fri att göra vad jag vill ändå känner jag mig inte alltid så stark och modig. Men kängorna passar, tårna glider ner i de djupa urgröpningarna som blivit av åratals traskande och de känner sig hemma.

Det är viktigt att känna sig hemma, i sig själv, i sin kropp och själ. Det är viktigt att känna att man faktiskt hör hemma någonstans, att man har en plats där man kan vara sig själv. Jag tänker att hemma inte egentligen behöver vara en plats utan det kan ju också vara en person eller flera.

Jag ska aldrig slänga mina kängor, de är hemma!