Tankar
Jag längtade länge efter att bli mamma, i många år och nu när jag är det så skapar det många tankar jag inte hade innan. Jag förstår vikten av närhet och bekräftelse, av att se sitt barn. Jag ger mitt barn dess liv och minnen, jag ger henne hennes barndom. Det känns som ett oerhört ansvar att ge en annnan människa dess liv. Man kan ju bara försöka att göra sitt bästa men ibland tycker jag det är svårt att veta. Än så länge minns hon inte så är det ju, så ska man tabba sig är det väl nu.
Men sen då kommer varje minut att räknas. Hur jag steker pannkakorna hur jag hanterar idioter i trafiken, hur jag bemöter människor jag möter, ja men allt liksom kommer lagras i hennes underbara lilla hjärna och bli hon. Vilken makt man har, vilket fruktansvärt ansvar.
I mitt huvud så låter detta inte alls lika förvirrat som när jag skriver ner det. Det kanske är bäst att det liksom bara får vara kvar där inne?
Jag har en snart 17-åring plus min två små (3&5). Kan inte än fatta att jag är mamma. Man växer väl in i rollen men känner ofta att det där måste du fråga nån vuxen om. Inser plötsligt att jag är den där vuxna som ska veta allt. Märkligt och härligt samtidigt.
Hur du steker dina pannkakor kommer aldrig spela någon roll. Hur du kör o trafiken, visst, man lär sig genom att titta, men när hon kommer till den åldern får hon lära sig genom körskolan. De enda du kan göra, det är att vara en bra mamma, mkt kärlek och respekt, och det fixar du galant. Av egna erfarenheter så vet jag att i slutändan så är det det som spelar roll.
Så sant!!!!!
sv: hahaha jaa visst är det sött :)
tack snälla!
Precis lagt ut bilder på min viktminskning. :) CHECK IT OUT!
KRAMAR
