Fårhuset

En underbar fjordingpojk som lyfte mitt självförtroende och min självkänsla med väldigt mång asnäpp nu i helgen. Har varit och hälsat på min storebror och de hade ordnat så att vi skulle få prova att rida. Jag red en del när jag var yngre, hos grannen. Vi sadlade tränsade och red galopp i hagarna helt orädd.

Men sen nu ca 15-20 år senare hade något hänt. Knäna skakade och jag var på riktigt livrädd, och då hade vi inte ens gått in i stallet ännu. En förlamande skräck kan man säga infann sig in i boxen och borsta lite hua va det var otäckt....Mina brosdöttrar var mycket roade men väldigt snälla och uppmuntrande, de är 8 och 10 år. Han var lite sur när vi skulle tränsa, han vill emest äta sitt hö hela tiden ha ha så ja han var lite lik mig kan man säga.
Efter mycket om och men kom vi ut i ridhuset och så skulle jag ju upp på åbäket då...för då var det fortfarande ett åbäke...nej det var bara att hämta en pall för att få upp denna kropp.

Mycket darrig och mycket spänd blev jag ledd runt runt i lugn skritt. Det tog ett par varv sen kände jag att jag började slappna av och liksom njuta lite. Provade att skritta lite själv och sen blev det min tur att trava lite med longerlina( tror det heter så? Som ett långt koppel) det gick bra och jag kände hur jag faktiskt njölt och började känna mig säker.

Mina brosdöttrar galopperade omkring i en faslig fart och övriga deltagare tog sig fram efter varierande förmåga. Baggen var såå ståtlig, och helt orädd.

Sen hände det jag skrittade omkring och sen tänkte jag nej men jag kan det här, tryckte på lite och vips travade jag omkring där alldeles själv. UNDERBART...jag kände hur leendet var gigantiskt och hur åbäket blev min prins!

Prins Nimbus och Jag