Fårhuset

Ja men vilken jäkla start på dagen. Väl framme på dagis, kopplar ur Lammet och Tussen. Öppnar nästa dörr för att koppla loss lilla Ludde som glatt pekar på blöjan och säger usch..

In på dagis och upp med honom på skötbordet, herrejävlar vilken urladdning!!! Ner till fotknölarna, bajs överallt! Alltså det är ju tur att man bytt ett par blöjor i sina dagar men det tog ändå sin lilla tid, fick byta alla kläder och sanera skötbordet efteråt. Tjejerna klädde av sig och gick in under tiden. Gick in med Ludde och sa hej då till honom och Tussen. Gick till Lammets avdelning för att säga hej då men hittade henne inte?!?! Tillbaka till andra avdelningen och hittade henne i kuddrumet. I ett hörn satt hon och grät med en kompis bredvid som höll om henne. Hon tänkte på farmor och var så ledsen, så det blev till att kramas och prata en stund. Till saken hör att hon aldrig träffat sin farmor som dog långt innan hon föddes. Hon är i en livet och döden och allt är otroligt känsligt och dramatiskt perioden.

Har haft min sista handledning med min nuvarande arbetsgrupp och det känns som en liten klump i magen. När vi tar farväl av någon i handledningen så får övriga välja en varsin knapp som de ger den som slutar, man lämnar över knappen med några ord tankar.

Grönt för allt som är bra är grönt, som ett smycke, som en brinnande eld med engagemang och hjärta, en varm och positiv person minns inte alla fina ord nu men jag kommer att bli saknad! Kanske lika saknad som jag kommer att sakna.

Hade planeringsdag hemma hos mig igår också och det var roligt, mysigt att umgås utanför jobbet även om vi pratade en del jobbrealterat. Fick två jättefina klematis och ett fint kort som avslutningspresent. Jösses det är bara 7 arbetsdagar kvar, jag är inte redo. Det känns så jobbigt att starta om med att lära känna nya människor igen, känns som om jag behöver en sorgeperiod men det finns det ju inte tid till. Det känns också så sorgligt för att det är ett par personer som jag verkligen känner att jag skulle vilja ha som nära vänner, vi har ju kommit en bit och hade jag bott i stan och haft ett annat utrymme för socialt liv hade vi kanske kunna bygga upp djupa vänskapsrelationer för livet. Men nu känns det lite som att det kommer att rinna ut i sanden, lite som när man åker på språkresa och blir jäkligt tighta och sen splittras man. Jag hoppas att det är så att när vi ses igen för så känns det som igår, som att man inte behöver förställa sig utan kan haka i där man slutade.

Jag tycker ändå att det är fantastiskt att få möta dessa tre starka kloka fina kvinnor som jag mött. Alltså vilka pärlor, jag önskar att jag får jobba med dem någon gång igen.